Bin ich allein? del.1

Hej! Jag är Sara och är 18 år, jag bor tillsammans med min pappa i Berlin. Jag har ljusbrunt axellångt hår och är 180 cm lång. Mina kompisar säger att jag skulle kunna bli modell men det lockar mig inte alls. Jag studerar till kläddesigner tillsammans med mina 2 kompisar Linda och Noora, som är Tokio Hotel fans, själv hatar jag allt som har med dem att göra, men jag älskar hip-hop. Mina vänner är avundsjuka över mitt efternamn Kaulitz och min födelsedag 1.9, men jag tyckeratt det bara är ett sammanträffande.
-SARA! hördes pappas röst från mitt rum.
- Inte ännu...mumlade jag och drog täcket över huvudet.
-NU! pappa höjde rösten och drog bort täcket. Jag reste mig slött upp och sitta i min säng.
- Du får nångång städa här, sa pappa och tittade runt i rummet.
- Joo,joo...sa jag. Jag hade hört detdär 500 gånger redan.
- Nå vad tänker du göra idag? undrade pappa. - Vet inte, inget extra, sa jag medan jag reste mig upp från min säng.
- Nej inget extra, du ska städa här och efter det har jag ärende till dig, sa pappa och gick sedan bort.
- JAG STÄDAR INTE! skrek jag och sprang mot min garderob. Jag klädde på mig och borstade sedan håret. Jag lade upp det i en hästsvans och gick sedan till wc:n och sminkade mig.
- Jo du städar nog! sa pappa från vardagsrummet.
- NEJ, jag far med Linda till stan, städa du om det stör dej, sa jag och tog på mig skorna.
- Hejdå jag far nu! sa jag och började gå mot Linda. Jag stannade utanför Lindas dörr och knackade på, hon öppnade och satte samtidigt på sig skorna.
- Noora kommer inte med för att hon har flyttat ihop med sin pojkvän, sa Linda.
- Vad tycker du förresten om min huppari (munkjacka) frågade Linda och snurrade ett varv runt.
-Njaa...ööh...helt fin. svarade jag snabbt.
- Du gillar inte den för att det är Tokio Hotel, sa hon.
- Japp, Tokio Hotel är skit. sa jag. - Hip-hop är skit. sa Linda och log. Vi gick in till ett cafe och drack en kopp kakao och sedan gick vi hem.
-HEJ jag är hemma! skrek jag. Jag gick in till köket där stod pappa, jag satte mig vid köksbordet och han sa;
- Jag har fått ett jobb i USA och ja flyttar dit och du får flyytta till din mamma, sa han.
- Men jag känner inte ens min mamma, sa jag.
- Men vi har kommit överens med henne om att du skall flytta till Madgeburg, sa han. Jag sprang upp till mitt rum och det var TOMT! Jag grät hysteriskt och pappa kom in och sa att mitt tåg skulle gå om en halvtimme. Jag steg motvilligt upp och vi åkte till stationen. Jag klev på tåget och somnade sedan.
- Sara, vakna! sa en kvinna i 30 årsåldern.
- ööh, vem är du? frågade jag.
- Din mamma, Simone, sa kvinnan.
-Öööh.. okej, sa jag och steg upp, Simone hjälpte mig med mina väskor.


På parkeringsplatsen fanns en bil, Simones. Hon startade bilen och frågade sedan;
- Har din pappa berättat något om dina bröder? frågade hon.
-Bröder? Pappa har bara sagt att jag har syskon, ingenting annat, sa jag förbryllat.
- Jag gissade det, att träffa dina bröder kan vara en chock, sa Simone och skrattade, då hon körde upp mot ett blått hus. Vi gick in till huset och Simone visade mej hastigt runt.
- De två första veckorna får du bo hos någondera av dina bröder tills du får ditt eget rum, sa Simone.
- I vardagsrummet kan du inte sova då Scotty inte låter någon vara på natten, sa Simone.
-Scotty? namnet lät bekant.
- Aa, denhär hunden här, sa Simone och klappade Scotty.
- I övrevåningen är pojkarnas rum, för dina saker i någondera, sa Simone och jag nickade. Jag öppnade första dörren då jag kom upp, wc. Då jag öppnat den andra dörren, såg jag en massa gitarrer och kepsar.
-Vaau, sa jag tyst för mig själv.
- Titta men inte röra.Ja i mej får man nog röra. Är du något fan eller nånting? sa någon bakom mej. Jag såg förskräckt bakom mej....TOM KAULITZ! Min mardröm blev sann.
- Hur slapp du in? frågade Tom efter en liten stunds tystnad.
Jag svarade inte, jag stod bara på samma ställe och tittade på Tom.
- Säg inte att du är min bror! sa jag äntligen. Jag var förskräckt.
- Ai du är Sara, mamma sa att du skulle komma idag, sa Tom och log.
- Och du är min bror? sa jag sedan.
- Jep, tänkte du slå dig ner i mitt rum? skrattade Tom.
-Öö... jag sover hellre på taket, sa jag uttråkat. Tom skrattade. Jag tog min väska och gick ner, jag svängde genast om då jag såg Bill i tamburen.
- Lät Tom dej inte sova i hans rum, du kan nog sova i Bills rum också, sa Simone.
- Jag kan sova i Toms rum, sa ja snabbt.
- Hej, sa Bill till oss alla.
- Jag går ut en stund! sa jag och gick fort till tamburen och tog mina skor.
- Du känner ju inte till dethär stället, inte kan du ju gå ensam, sa Bill och sprang snabbt efter mig, jag hade redan hunnit gå ut. Jag ringer till mina kompisar Linda och Noora, sa jag medan Bill gick brevid mig.
- Okej, sa Bill snabbt och log. Jag slog Lindas nummer.
- Sara, är du redan framme? undrade Linda.
- Jo, jag har ledsamt efter er, sa jag.
- Du får nog nya kompisar! Hur är dina syskon? undrade Noora, som var hos Linda.
- Helt okej, sa jag.
- Har du sett Bill och Tom redan? undrade Noora.
- Joo, Bill går brevid mej, sa jag och skrattade. I andra änden av telefonen hördes skrik. Jag skrattade;
- Lugna ner er! sa jag.
- Spring och fråga autograf av honom och skicka den sedan med posten till oss! skrek Linda.
- Onödigt jag kan ge telefonen till honom, sa jag och srattade.
- Du vågar inte! skrek Noora.
- Varför skulle jag inte våga ge telefonen till min bror? undrade jag.
- VA?!?!? skrek båda på samma gång.
- Aa.. har jag glömt att berätta, Bill och Tom är mina bröder, sa jag och skrattade igen. Bill tittade på mig och log.
- Vi kommer dit! skrek Noora.
- Nehej. sa jag.
-Vill du inte ha oss dit? frågade Linda argt.
- Nu vill jag men nu är en ganska dålig tid. sa jag. Linda och Noora hade stängt av telefonen. Jag slängde min telefon i marken. Bill kom fram till mej, han tog mej i handen och vi gick tillbaka. Simone hade åkt på jobb och vi alla 3 tittade på en film och åt sedan kvällsmat. Jag satte mig ner brevid Bill och Tom skrattade åt honom. Jag tittade frågande på Tom.
- Bill berättade att han hade sprungit iväg för att han såg en
mygga, skrattade Tom.
- Är du rädd för myggor? frågade jag. Tom slutade genast att skratta.
- Visste du inte det, sa Tom.
- Borde jag ha vetat om det? undrade jag tillbaka.
- Alla tyska flickor vet ju det, nästan i alla fall, sa Tom.
- Är du inte ett fan? undrade Tom.



Vi låg och talade och skrattade hela natten, mitt skratt var inte "rikitigt" utan mera fejk. Pojkarna frågade allt möligt och jag svarade, vi somnade klockan 5 på morgonen. Jag sov i Toms rum på golvet, men det blev nästan inget sovande då Tom snarkade. Då Tom plötsligt slutade snarka slutade jag att sova.
Jag vaknade då Tom just skulle gå ut ur sitt rum.
Jag blev skrämd då Tom sa
- Godmorgon lillesyster!
- Godmorgon på dej också, till en början så kan du kalla mej Sara, sa jag.
-Okei Sara, sa Tom och sprang ner till köket. Jag släpade mig fram till min väska och grävde fram ett par shorts och en t-shirt. Pojkarna satt i köket och åt "morgonmål" klockan var 4.
- Hur skulle de vara om vi skulle fara till stranden idag? frågade Tom mig då jag satte mej brevid Bill.
-Öh... är här någon strand i närheten eller? frågade jag.
- Jo, eller igentligen är det en liten sjö men i alla fall, sa Tom.
- Jag här ändå inget annat att göra så... svarade jag. Pojkarna log mot mej. Snart började någons telefon att ringa, Bill sprang för att svara.
- Jo det går nog, svarade Bill.
- Joo vi ses hej! sa Bill.
-Gustav och Georg kommer just hit, sa Bill.
- Men vi åker till stranden, hojtade Tom.
- Aijoo, jag ringer till dem och säger att de kommer med oss, sa Bill och sprang till telefonen. Det blev snart en pinsam tystnad, jag kollade runt lite i köket och Tom sörplade på sitt kaffe och bläddrade i några tidningar.
- De kommer just, vi går och gör oss färdiga så behöver de inte vänta, sa Bill och sprang sedan upp till övervåningen. Jag och Tom satte genast fart uppför trappan. Tom hann förbi mig och smällde igen sin dörr framför näsan på mej.
- Kan du ge den gråa väskan? sa jag till Tom och hackade på dörren. Tom öppnade dörren och kastade snabbt ut min väska och smällde snabbt fast dörren igen. Jag tog min väska och släpade mig ner för trappan och gick in till wcn. Jag böt om till min bikini och grävde fram en handduk och en vit strandväska. Jag satte på mig mina kläder som jag hade haft och gick sedan för att öppna dörren då någon knackade på den.
- Hej! sa jag, jag kände igen Gustav och Georg.
- Hej, vem är du då? frågade Gustav och tittade på mig.
- Har inte Bill och Tom berättat jag är deras syster... sa jag och log svagt.
- Aj kom du redan idag, Bill sa att du först skulle komma nästa vecka, sa Georg.
- Jag kom redan igår, sa jag och log ännu och svängde sedan om och gick in till hallen. Tom kom nerför trappan och jag gick upp, slängde sedan min gråa väska in i Toms rum, och Bill gick brevid mej nerför trappan.
- Skall vi åka? frågade Bill.
- Joo!svarade alla och vi gick för att lägga på oss skorna, Tom tog bilnycklarna från bordet.
- Ska vi inte gå? undrade jag.
-Ääh jag orkar inte,och Bill vågar inte om han ser en mygga, skrattade Tom. Bill sparkade till honom argt.
- Jag tänker i alla fall gå! sa jag bestämt.
- Du hittar inte dit! sa Tom och skrattade igen.
- Nu orkar väl någon annan väl också gå, int är det ju så långt dit, sa jag.
- No okei, vi går då! sa Tom och lade bilnycklarna på bordet.
Vi gick längs den smala sandvägen mot stranden, solen sken och dagen var verkligen fin. Jag brände mina axlar, men då jag tänkte att jag snart skulle få simma, blev jag bättre till mods.



Pojkarna gick i en rad framför mig. Jag tittade ner i marken och sprakade några stenar som jag gick förbi.Pojkarna hade roligt, men ingenting kunde få mig att skratta just nu. Jag var arg. På Linda. Och på pappa, på honom skulle jag vara arg för resten av mitt liv. Jag bestämde mig för att ringa till Linda och berätta hur saker och ting egentligen var. Jag grävde efter min telefon i väska och hörde avlägsna skrik.
- Sara, vart är du egentligen på väg? hörde jag en röst som skrek någonstans. Den rösten kände jag igen som Tom. Jag märkte att jag gick långt bakom pojkarna och att jag inte heller mera gick på vägen. Jagsprang till pojkarna och någonstans började man höra vågornas ljud.
- Framme, sa Bill och jag såg den lilla sjön. Inte så lyxig men den fick duga. Pojkarna slängde sina handdukar i en hög och sprang sedan för att simma. Jag bredde ut min handduk och började sola. Jag hade just lagt mig i en bra ställning när min telefon började ringa.Jag grävde efter min telefon från väskan och det var Linda som ringde. Nu vill hon säkert säga förlåt till mej för att hon inte trodde mig. Jag kan ju ge telefonen till nån av pojkarna om hon inte tror. Nejnej jag hatar dem ännu, eller jag hatar deras musik fortfarande, tänkte jag. Sedan svarade jag efter en lång stund.
- Sara, svarade jag så som jag brukade.
- Hej, jag vill säga förlåt, sa Linda.
-Mhm.. mumlade jag.
- Förlåter du mig? undrade hon.
- Måste fundera, sa jag och märkte att Tom kom gåendes emot mig, han var helt våt. De droppade vatten på mig från hans dreadlocks.
- Jag förlåter dig, vill du tala med Tom? frågade jag. Linda bara skrek till, hon och Noora som också var där, skulle skämma ut sig totalt.
- Kan du? frågade Linda. Jag började tvivla på de jag hade lovat, men jag frågade ändå Tom.
- Ser hon bra ut? frågade Tom genast.
- De är min kompis, så våga inte ens. För det andra så är hon upptagen, sa jag och skrattade lite. Jag visste att Tom var en "player".
- Okej vad ska jag säga till henne? frågade Tom medan han tog telefonen i handen.
- Något. Int vet jag vad era fans vill höra, sa jag. Tom började genast med sina vitser, och Linda sa ingenting.
- Halloo? Är du där? frågade Tom emellanåt. Sen sa Linda något men ganska tyst.
- Nu kommer vi säkert dit snart, men jag måste sluta nu. Hälsningar till er dit, sa Tom som om han skulle ha känt dem i 10 år. Han tryckte på röda luren, och slängde sedan telefonen till mig.
- Sådana kompisar, skrattade Tom och sprang sedan tillbaka ner mot vattnet, men svängde om just före och kom tillbaka till mig.
- Vågar du inte simma? frågade han.
- Jag vågar nog, men inte med er, skrattade jag och forsatte sola.
-Joo! sa Tom och drog upp mig, och sprang sedan fullt ner i vattnet, medan jag stannade vis strandvattnet.
- Det är kallt! pep jag medan pojkarna väntade på att jag skulle komma djupare. Georg höll på att skratta ihjäl sig, snart gjorde de andra pojkarna också det. Jag tittade frågande på pojkarna. Förutom oss så fanns det några andra människor också på stranden, som också tittade frågande på dem. Tillslut gick jag väldigt sakta ut till lite djupare vatten. Jag tänkte inte dyka, absolut inte! Vattnet var iskallt, fast det var i mitten av juli. Pojkarna började katsa vatten på mig och jag började skrika, och sprang sedan så fort jag bara kunde till min handduk och slängde mig ner på mage.
- Sara, heei! hörde jag Tom skrika.
- Det är kallt! skrek jag och drog fram min iPod från väskan.
- Int är det alls! skrek Bill.
- Jag kommer inte! röt jag och satte på min iPod och efter det hörde jag inte alls vad pojkarna sa!

---

Efter det här tog inspirationen tydligen slut :D